Detta inlägg vill jag tillägna mina underbara vänner. Jag har inte bilder på mig själv och alla jag skulle vilja visa upp här, men detta får duga så länge. Jag kommer att bli extremt nostalgisk nu, förlåt mig kära läsare.


Bob & Bob, hur ska jag någonsin kunna flytta ifrån en sådan bra vän som dig? Att vi kan ta ord ur munnen på varandra gör oss nog till det ultimata radarparet. Bob utan Bob är inte okej. Jag vet inte vad jag ska skriva till dig, om dig, för dig, till dig. Mer än att du inte är ett VG+barn, jag lovar.


Emma och jag, ja, vi var bättre vänner förut, men tiden har hunnit ikapp oss, eller är det inte det man säger? Jag har inte tid, och snart flyttar jag, och jag vet att du förmodligen ska till USA. Jag saknar tiden vi hade tillsammans på mitt landställe i Norrland. Kommer du ihåg att vi köpte likandana pennor och block? Och att vi skrev den där storyn om Bill och Tom? Nej, precis. Sådant glömmer man inte.

{BILD KOMMERRR}

Joll-az och Roccam, aka Jonny och Elina. Alltså, nu publicerar jag den här bilden igen, förlåt mig. Men jag vill ändå skriva ett par rader till er, eftersom jag inte kommer att bo kvar i Täby så länge till. Det är synd att jag inte fick reda på att ni bodde här tidigare, för vem vet hur mycket tid tillsammans vi kunde spenderat? Jag älskar att vi har samma humor, att jag är ett stall och den där dagen i det döda Täby Centrum tror jag inte jag kommer att glömma i första hand.


Jag skrattar bara jag tänker på det här tillfället. Det var idag som vi fyra kom på att vi skulle starta en youtubemaffia och bli kända över hela världen med uttrycket "Rossen". Ja, Anton, Matt, Lo, och jag. Från vänster till höger. Upp och ner. Allting ni inte kan, gör vi. Eller rättare sagt, tänkte göra. Kommer sakna våra konversationer  vi hade medan vi åt lunch i skolan.
Jag har fortfarande ett klipp kvar, och jag tänker aldrig ta bort det.


Fanny och jag på vårbalen i 9an. Denna bild kan jag gissa att endast ett fåtal personer har sett. Men i vilket fall som helst, vill jag försöka träffa dig innan jag flyttar, även fast det inte är så långt bort. Det är så mycket jag vill prata med dig om, och det finns så mycket jag vill göra med dig. Fika, prata, fota - allt vi inte har gjort under gymnasietiden!


Vad ska man säga? Klassen M2c, M3c - avgångsklassen. Emokalassen - öknamn som smeknamn. Utan er hade jag aldrig blviit den jag är idag, det kan jag lova. Jag har alrig känt mig så välkommen som jag gjort i ert sällskap. Jag tror inte att någon i vår klass lämnat någon oberörd, om man kan säga så. Eftersom vi alla var, och ÄR, så unika, tror jag att det blir svårt att glömma, förtränga eller bara sluta tänka på individ som individ. Men det är väl så det ska vara antar jag?


Bågen, 1a Juni 2007 tror jag visst. Amanda och jag. Oj, vad tiden har gått. Det var så längesedan denna dagen var. Kommer du ihåg när Wille kallade oss fjortisar? Hur kan man kalla emobarn för fjortisar? Ja, jag var RIKTIGT förbannat emo förut. Alla konserter vi har gått på tillsammans, alla personer vi har träffat. Alla kontakter, alla öl vi har druckit (två). Och jag är skyldig dig en äppelpaj och en öl. Vi ska ta igen det, jag lovar.


Louie, min kotte, nusse, grisen. Detta är anledningen till att jag absolut inte vill flytta. Jag kommer att sakna sig något så förbannat. Jag vet inte vad jag kommer att kunna göra. Och jag säger bara det, det är tur att Internet finns. Jag skulle kunna skriva en bok om allting vi pratar om, allting vi skojat om. Alla prov vi gjort tillsammans (två), och alla bilder vi tagit. Jag har fortfarande inte skickat över alla bilder, och jag har inte heller redigerat en bråkdel av alla jag har tagit på dig. Jag vill dessvärre inte rensa bort någon bild, alla är så DU. Och dig vill jag inte förlora.


Clara..., utan henne är jag INGENTING. Hade Clara inte funnits hade jag levt i ett skal, och inte alls blivit den pratglada och störda bruden som jag faktiskt är idag. Jag kan rabbla hur många ord som vi har som "kodord" - det vi bara förstår. Men Isöga, yja, SAY IDT och ANIKNIK är väl de mest använda antar jag. Pus en massa läten som jag inte ens kan förklara. Dagen vi träffade P-o var epic på alla sätt och vis, men det jag inte förstår är hur jag ens kan skriva "epic" på min blogg, då slangord är det värsta jag vet. Speciellt när jag ska skrivia en text där jag åtminstone ska försöka att framstå som seriös. Varför förklarar jag ens detta? Ingen mer än Clara förstår i vilket fall som helst. Och det 'är så det ska vara. Man har EN man kan berätta allting för, dela allting med, bråka med, skratta med - ALLT. Och det är endast du.